”Här på den här platsen har det bott människor sen stenåldern” säger dåvarande ägaren Tage när vi första gången kommer hit för att se på stället. ”Den här har jag hittat i marken härutanför” säger han och tar fram en flintyxa. Händelsen gör vid det tillfället inget särskilt intryck på mig. Den gången var det mötet med platsen som fyllde mitt medvetande. Men den fastnade ändå i minnet så att jag, när vårt projekt Genom Tid och Rum närmade sig, tog kontakt med en av Tages döttrar för att be om att få låna yxan. När hon kom med den var jag upptagen med att laga lunch till den kurs som var här då. Jag tog emot den, gick in i köket igen, tänkte lägga den åt sidan så länge. Men mitt på köksgolvet blev jag stående stilla. Yxan i min hand kallade på min uppmärksamhet. Jag kände en sån tyngd från den att den manade mig att stanna...