”Här på den här platsen har det bott människor sen stenåldern” säger dåvarande ägaren Tage när vi första gången kommer hit för att se på stället. ”Den här har jag hittat i marken härutanför” säger han och tar fram en flintyxa. Händelsen gör vid det tillfället inget särskilt intryck på mig. Den gången var det mötet med platsen som fyllde mitt medvetande. Men den fastnade ändå i minnet så att jag, när vårt projekt Genom Tid och Rum närmade sig, tog kontakt med en av Tages döttrar för att be om att få låna yxan.
När hon kom med den var jag upptagen med att laga lunch till den kurs som var här då. Jag tog emot den, gick in i köket igen, tänkte lägga den åt sidan så länge. Men mitt på köksgolvet blev jag stående stilla.
Yxan i min hand kallade på min uppmärksamhet. Jag kände  en sån tyngd från den att den manade mig att stanna upp  för att bara lyssna. Lyssna till något som jag inte klart kan säga vad det var, bara att det var mycket betydelsefullt. Tyngden liksom talade till mig, ropade på mig. Den tog mig in i ett tillstånd av att bara lyssna, utan at veta vad jag lyssnade till. Det var en förunderlig upplevelse och jag tackade från mitt hjärta för det betydelsefulla som jag kände att den här yxan var inledningen till. Jag kände mig vidrörd av något stort, något som fyllde mig med tacksamhet, vördnad och förundran.

 

I 6000 år har den legat gömd i jorden härutanför innan förra ägaren Tage hittade den. När han tog upp den i sin hand så hade den kanske inte vidrörts av någon människa på 6000 år. Vilken energi släpps ut i nuet när den kommer fram? En yxa från äldre bondstenåldern säger arkeologen Ann-Louise. Jag försöker att förstå att någon har ägt den här yxan. För någon har den varit ett högt utvecklat redskap. Det är som att forntidens historia får andning och hjärtslag, fastän jag inte riktigt kan få fatt å bilden av den som yxan en gång tillhört.

 Någon vecka senare står jag ute på gårdsplanen och ser fullmånen.  Som vanligt fyller det mig med en känsla av delaktighet i något större. En upplevelse av att vara en del av Alltet. En kontakt med något outgrundligt, eller med en känsla av ett större Jag. Så finns yxan där i mina tankar igen. Och djupt inom mig en förståelse, och en insikt att så har de som en gång levde här också stått och sett fullmånen. Samma måne. De har stått här, på den här jorden, och sett samma måne. Då känner jag hur våra andetag nästan rör vi varandra. Och när jag blir alldeles stilla som att någon står där bredvid mig och rör lätt vid min arm.
Minns jorden deras fotsteg, deras hjärtslag och deras andetag. Är det jorden som viskar till mig?

Min vän Kim säger att yxan tillhört ledaren för det folk som en gång levde här och att han  sedan han lämnade det jordiska har väntat på att det som yxan kan berätta ska bli  synliggjort. Alla dessa år har han väntat på det.

 Jag känner att någonting kallar på mig och jag vill förstå vad det är. Jag vill förstå vad det är yxan vill säga mig. Jag förstår att det handlar om att deras tid visste något som många i vår tid har glömt
Någonstans börjar tankefragment att fogas samman. Vaga viskningar blir till ord. Men ännu vet jag inte riktigt vad de vill säga mig.

Så en morgon händer något som binder samman händelser och tankefragment. Jag sitter med mitt frukostte när jag hör en mening i huvudet.
- Varför har ni kallat på mig? Och en röst som svarar.
- Du har alltid varit på väg hit.
När jag hör det svaret blir någonting med ens klart för mig. Jag förstår på en gång ett helt stort sammanhang.