Visionen

Under lång tid har en Vision funnits hos mig om att den plats jag fått att förvaltaska ska vara en plats för Omställning. En plats som är en del i att skapa ett bättre samhälle. Där vi steg för steg lär oss att leva utifrån vad Jorden tillåter.

Och nu håller något på att ske. Nu börjar det som funnits som fragment i mina tankar att formas till något som manifesteras här ute i den yttre verkligheten. Som pusselbitar som visar sig och kan läggas på plats.
Jag ser det så tydligt när jag kommer från skogen och vi stannar till där längst upp på backen, Gammelhunden och jag.

Det var här jag satt då den där gången. Med en annan hund som följeslagare. Längst upp på backen där kvällssolen dröjer sig kvar till sist. Längst upp på backen där överblicken över hela stället är som bäst. Längst upp på backen, den plats som också är något mer. Den plats där trollsländorna håller till. Den plats där Bengt och jag brukade lägga oss i gräset i den sista kvällssolen. Är det platsen för ännu något mer? Något jag inte kan sätta ord på. Men jag vet att något liksom händer mellan mig och platsen många gånger när jag sätter mig där. Nu stannar jag till där.  Och ser på det som hänt där sista året.
Ett tinyhouse har ställts upp längst bak på ängen där inget hänt på flera år. En del av stället som bara blivit över sen fåren försvann för 15 å sen.  Ett hönshus har kommit på plats och en hönsgård byggts där det tidigare bara fanns ett stort bestånd av spansk körvel som vi aldrig hann hålla efter. Fler odlingar har börjat anläggas. Förutom mina egna som växer år från år.
 Något händer när jag står där och tittar. Jag ser hur det som kommit till binder ihop hela stället, gör att den där oanvända ängen hör ihop med resten. Hönshus och hönsgård blir en fortsättning på övriga byggnader
 Och den där Visionen som funnits med mig så länge blir synlig i det yttre. Den blir synlig på platsen. Inte bara i mina tankar.
Det var här jag satt den gången.. För 17 år sen. Det var på sensommaren det året då jag blivit ensam här. Då Bengt dött i början av juni.   Efter en sommar då jag mer eller mindre ensam klarat av det vi båda skulle skött.
Det är en kväll när högsäsongen är över. När jag kan känna kvällen som ledig. Jag sitter där i den sista kvällssolen och ser på stället när det plötsligt är som att det talar till mig. Jag upplever hur husen visar mig att de vill bli omskötta. Att de vill få lov att blomstra. Och jag formulerar en Bön och en Vision. Ber om att de personer som kan hjälpa mig att förverkliga bilden ska komma till min hjälp. Jag hämtar block och penna och skriver ner min Vision.
Efter en tid kommer en person som tar sig an byggnader. Vårdar, reparerar, bygger.
Jag vet inte när den första bilden av att ta hand om stället blir till något annat. En dag blir jag bara medveten om att den förändrats. Och då har det nya redan funnits en tid.
 Men jag vet att det har kommit som viskningar. Som om stället talar till mig. Jag hör inte vad det handlar om. Jag förnimmer bara viskningarna. Förstår att stället vill mig något. Och en mening formar sig i medvetandet: Min Kärlet till Moder Jord.  Min Kärlek till Moder Jord vill bli till en kraft som bidrar till att forma det yttre livet. Den värld jag lever i.  Någonstans under årens lopp blir viskningarna från platsen till en bild av vad platsen skulle kunna vara. Ett ställe där en grupp människor lever i samklang med Moder Jord.  I en delad önskan om att påverka den värld vi lever i.

Parallellt med drömmarna om vad platsen skulle vara så växte en önskan om att berätta om hur det nya skapas. Jag har själv fått hopp från att läsa om, eller på annat sätt ta del av, berättelser om hur andra människor lever omställningen. Det har gett mig hopp att känna att vi är många som vill ett annat samhälle.
För det är det jag vill göra med mina berättelser. Bidra till att sprida hopp.. Låta mina ord bära hopp ut i en värld där så mycket just nu ser mörkt ut.