Min mormor. Hon som varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Som funnits där så långt tillbaka som jag kan minnas. Och som fortfarande finns så starkt hos mig långt efter att hon lämnat Jordelivet. Som så tydligt finns i det större sammanhang mitt liv är en del av. Fotografiet är taget i början av 70-talet. I det som var hennes gamla kök. Så som det sett ut sen min morfar renoverade det gamla ödehuset 1933. I bakgrunden skymtar min moster Signe. Hon som var född i huset och blev kvar där med sin son. Hon står och diskar vid diskbänken av zink, Men det ser ut som att den gamla zinkbaljan bytts ut mot en i plast. Jag vet inte om hon fortfarande använder en diskborste med träskaft. Men jag tror det. Jag minns hur en sån diskborste brukade hänga på en krok vid diskbänken. Fortfarande när det här fotot togs har vattnet burits in, i en gul emaljerad hink, från pumpen på gården.  Det använda diskvattnet kommer att hällas i slaskhinken som står på golvet. Kanske står Signe och diskar kopparna vi just använt. Kaffet vi drack har kokats på vedspisen. Jag vill fotografera mormor innan vi åker hem. Det är något eller några år innan köket moderniserades 1975. Då drogs det in vatten och avlopp, De fick elektriska element och ett badrum. Kökets hjärta, vedspisen, fick bli kvar. Den spis som finns där i mina allra tidigaste minnen.  Och dessförinnan.

Det finns många sätt att minnas, eller att förstå.  Jag kan förstås inte minnas vad som hände då när jag var en vecka gammal. Men jag kan föreställa mig genom att sammanfoga senare minnen, känslor och erfarenheten av att själv få barnbarn. Och när det klingar an i något djupt inom mig så är det kanske ändå någon del av mig som ”minns”. Jag låter henne berätta om den där dagen för så många år sedan.

Var det då den uppstod, den starka kärleken mellan dem, eller hade något börjat långt tidigare? Det hon i alla fall har fått berättat för sig långt senare är att kvinnan som var hennes mormor stod på trappan när de kom från BB, hon och hennes 17-åriga mor. Det var en vecka in i november, redan kallt. Hon själv insvept i en rosa yllefilt.
”Vad har du där” säger kvinnan som är hennes mormor.
”En liten tös” svarar hon som är hennes mor.
”Ja, lycka till då” säger hon som är hennes mormor
 Kunde hon, den lilla, redan då och där känna hur hon omslöts av en kärlek, hur hon välkomnades till jordelivet?

Det är varmt i köket, vedspisen värmer fint och hennes mormor har eldat lite extra så det är varmt när den lilla ska skötas. Kaffepannan är på och det finns nybakta brödkakor Hon den lilla som just kommit in i köket och lirkats fram ur filten ännu sovande hon var den första som fötts på BB, på sjukhusets barnbördsavdelning. Hon vet ännu ingenting om att hon fötts i skarven mellan något gammalt och det som skulle bli en ny tid. Att hon är den första i det här huset som inte föddes hemma. Men hon kommer in i ett hus där väggarna bär på minnet av tidigare födslar, och det är som att själva huset välkomnar henne på ett speciellt sätt, hon som har kommit med en ny tid. Huset bär minnen av hur det var för inte alls länge sen och för hennes mormor väcks minnena till liv av hur det var när hon själv födde. Det var bara nio år sedan den senaste gången och den första gången för bara lite mer än sjutton år sedan den kan hon tydligt plocka fram ur minnet.  Hon kan fortfarande minnas både oron och förväntningarna inför det som skulle hända. Det lilla knytet i hennes famn väcker till liv minnet av hennes eget första barn.

Och nu sitter hon här med ett litet knyte i famnen. Ett bedårande litet flickebarn, hennes första barnbarn. När hon ser på den lilla så upphör allt annat att finnas till. Hon vet från början att det finns ett speciellt band mellan de två. ”Lilla Pyre” säger hon och det lilla barnet som inte har några ord och inga bilder att tolka livet genom hon känner sig omsluten av värme. Hon öppnar ögonen och ser på kvinnan, i vars famn hon ligger, med ögon som är djupt blå och på samma gång outgrundliga och självklara. Ett litet ögonblick, sen sluter hon dem igen och somnar. Kvinnan som håller henne i sin famn blir stilla, hennes inre fyllt av en märklig närvaro, hon känner att en stor nåd rör vid henne. Hon vet att hon har något viktigt att ge det här barnet. Att hon har en viktig uppgift att fylla i det här barnets liv. Hon tänker att det är Gud som rör vid henne. Som ger henne en gåva och en uppgift på samma gång och hon känner hur en stor tacksamhet uppfyller henne. Hon blir sittande så med det nyfödda barnet sovande i famnen. Hon vet att något märkvärdigt har hänt och hon sitter så tills den som är hennes dotter och mor till den lilla frågar ”Ska inte du också ha en kopp kaffe? ”

Vad har hon med sig in i livet, hon som sover i sin mormors famn. Vilka vägar och stigar finns inristade i hennes själ. Vilka band finns redan mellan dem. Känner deras själar igen varandra på ett outgrundligt sätt i den här stunden då allt blev så stilla.

Ja, vad hade hon med sig in i livet? Hade deras själar känt igen varandra då den där dagen när de möttes för första gången. Vad det därför en alldeles speciell närhet växte fram mellan dem. För att den egentligen redan fanns där.

Vilka band finns mellan mig och de som står eller stått mig nära i livet?
 När jag så småningom i mitt liv blivit medveten om en osynlig, men förnimbar, dimension började jag följa en tråd bakåt i mitt liv för att se var det började.
Längs den tråden hittar jag vissa tillfällen då något speciellt hänt. Och dessförinnan grogrund för det som senare sker.
Ett tillfälle som jag långt senare förstår den fulla innebörden av är när jag sista gången träffade min älskade mormor i livet.

 Det är den där rösten jag ibland kan höra inne i huvudet som påminner mig.
”Den sista gången du träffade din mormor i livet då hände något, säger han. Något som var betydelsefullt på mer än ett sätt. Som du inte förstod den fulla betydelsen av då.”

Ja, jag minns det tydligt fastän det är snart 45 år sen.  Jag hade åkt upp till Västergötland med sonen för att vara där över påsken. Jag har inte körkort så mamma kör oss till 

sjukhemmet där mormor finns sen en kort tid tillbaka. Mamma och min fyraårige son stannar i dagrummet och jag går ensam in till henne.

Det är ett typiskt sjukhusrum. En säng mitt i rummet så personalen kommer till på båda sidor, ett sängbord och en stol för besökare Det står en blommande krukväxt på sängbordet. Och ett glas saft. Mormor är sängliggande sen ett halvår tillbaka. Överdelen av sängen upprest så att hon halvligger. Hennes bleka knotiga händer, där blodådrorna lyser blåa, ligger stelt på täcket. Hon vänder blicken mot dörren och lyser upp när hon ser att det är jag som kommer. Vi pratar en stund om vardagligheter, men hon är inte som förr. Jag kan inte riktigt känna igen henne. Jag ser på hennes stela händer. ” Ska jag massera dina händer” säger jag. Då ler hon. När jag tar hennes ena hand i min känner jag att den är kall. Jag stryker från handleden, över handryggen och ut till fingerspetsarna. Finger för finger. ” Det värmer”, säger hon. När jag hållit på en stund känner jag att handen blivit varmare och jag tar nästa hand. Stryker från handryggen, masserar försiktigt finger för finger. Låter sen min hand hålla kvar hennes, nu varma, hand
Jag ser hur hela hennes kropp slappnar av och hon dåsar bort i en halvslummer. Mamma och Jon väntar ute i dagrummet så det kan inte bli ett långt besök. Men jag dröjer mig ändå kvar med hennes hand i min. Bara sitter där och ser på henne.  ”Jag måste gå nu mormor” säger det inne i mitt huvud. ”Jag lämnar dig nu, jag måste gå. Min son väntar på mig därutanför. Jag måste gå ut till honom nu.  Livet och framtiden väntar på mig.” Samtalet pågår en stund, men det är bara den innebörden. Jag måste gå nu. Livet och framtiden väntar på mig. Livet och framtiden väntar på mig är den viktigaste meningen. Jag kan fortfarande minnas att den var exakt så. Jag uppfattar det som att det är jag som talar tyst till min mormor.
 På väg till dörren stannar jag och bara ser på henne en stund för att låta bilden av henne fästa i mitt inre bildarkiv. Jag tror jag visste att det var ett avsked när jag sa hej då mormor. Älskade mormor.

Hon visste det säkert. Och nu vet jag att jag också visste.

 

När jag ett halvår senare återser henne är hon död. Jag är lite rädd när jag kommer in i kapellet där hennes kista har körts in. Men jag vet att jag måste. Hennes ansikte är dolt av en duk och vaktmästaren frågar om han kan ta bort den innan han gör det. Och om jag vill vara ensam eller om han ska stanna kvar. Med en mild framtoning erbjuder han sitt stöd. Men jag vill vara ensam. Han har tagit fram en stol åt mig. En närvaro där i rummet säger att jag inte behöver vara rädd.
 Hon har blivit så mager, och ansiktet är stelt. Men håret är precis som det varit så länge jag kan minnas, vitt. När jag ser att hennes hår är precis som förut så liksom känner jag igen henne. ”Det är ju du, mormor”, säger jag.
 Så hör jag den igen, den där rösten inne i mitt huvud som jag uppfattar som att det är jag som talar tyst till henne. Det är det nog delvis också för jag tackar henne för allt hon varit för mig. Jag tackar henne för allt hon gett mig. Jag blir sittande länge där vid sidan av henne. En halvtimme, kanske en timme.  Hela tiden pågår samtalet av och till. Om det hon varit för mig.
Jag sitter där bredvid henne och låter minnena komma. Hur hon och morfar, en söndagsmorgon när jag fortfarande sov i hennes kökssoffa, varit ute och plockat en stor skål smultron till mig till frukosten. Den blir så tydlig för mig den där kökssoffan, där jag så ofta fick sova hos henne.
Jag ser mig själv sittande på köksgolvet. Jag klipper mattrasor åt henne och hon ger mig en nybakt smörgås. En bit av en brödkaka som hon delat på mitten och brett smör inuti, smör som smälter. Jag ser oss ute på åkern där jag hjälpte henne och morfar med höet. Jag tackar henne för allt det hon varit, för all kärlek hon gett mig.
Det är märkligt att lägga handen på hennes panna som är kall och stel. Men samtalet som pågår inom mig är levande.

Långt senare skulle jag komma att förstå att den här sortens samtal inte är mina egna tankar som tar sig formen av en inre monolog.  Jag lärde mig att känna igen det som en kommunikation från en ickefysisk nivå. Jag kom också att förstå varför det tog den formen. Det var liksom ett sätt att smyga in i mitt medvetande. Jag lärde mig att uppfatta kommunikationen innan jag var redo att förstå och acceptera att sånt kunde hända. Det kom till mig på ett sätt som mitt medvetande och mina tankar kunde klara av att förstå. Och att acceptera. Det hände liksom som om det skulle kunna vara möjligt. Som ett sätt att tålmodigt möta den skeptiska sidan av mig. Långt senare skulle jag förstå att det var här något började. Eller här som jag började uppfatta kommunikation från en ickefysisk dimension. Och som jag skulle förstå att det varit lika mycket mormor som talat till mig som jag till henne.  Och att det troligtvis var hon som inlett samtalet den där gången då hon låg halvdåsande i sin sjuksäng.

Hon, min mormor, tog emot mig som nyfödd och jag ”vinkade av” henne som åldrad. Däremellan stunder och år som vi delade. Och sen alla år därefter då jag förstått hur oerhört mycket hon betydde för mig. Hur minnet av den kärlek hon gav mig är som en skatt i mitt inre. Som en port till det gudomliga. Min älskade mormor.