…….Eller var det kanske inte ett vägskäl utan snarare så att vägen tog en annan riktning och att något nytt väntade bortom kröken.

En del skiljelinjer blir synliga först långt efteråt. Ett sånt vägskäl i Livet ser jag nu när jag, under genomgång av lådor från vinden, läser breven från Lisa, hon som var min bästa vän under några år.
 Jag låter mina tankar gå till den vänskapen. En resa ner genom lagren i mig själv. Till skoltiden igen.
Jag gick i 9:an, hon i 7:an när vi träffades. Jag kan inte minnas exakt hur. Bara att vi snabbt blev bästisar efter att vi träffats. Hon hade långt blont hår och var väldigt söt trots ett mellanrum mellan framtänderna. Som hon själv var väldigt störd av-
Så fort vi kom hem från skolan ringde en av oss till den andra. Mamma undrade varför vi behövde ringa när vi just träffats i skolan. Men det behövde vi. Måste utbyta tankar om allt som skett. Vi tog in varandra i våra liv helt enkelt. Och var den viktigaste personen för varandra. Vi var ju på väg bort från att föräldrarna var viktiga
Vi träffades antagligen varje helg. Gick på bio, det kan jag utläsa av en bunt gamla biobiljetter där jag skrivit på baksidan vilken film det var och vem jag såg den med. Vi gick på skoldanserna tillsammans. Och vi gick på jazzbalett när det kom till Skövde. Hon var bättre på det än jag. Jag sov över hos henne, när vi gjort nåt i stan. På en luftmadrass på golvet. Hon hade eget rum, det hade inte jag. Jag minns eftermiddagar i deras kök. Vi var ensamma. Hennes mamma jobbade på Epa. Och hennes bror var på sitt rum. Hemma hos mig var man nästan aldrig ensam. Vi drack te och åt barkis med ost. Hemma hos oss åt vi väldigt sällan barkis. Mamma bakade brödet. Vi var hos Lisa när vi gjorde nåt i stan, men vi var lika ofta hos mig. På februarilovet åkte vi tefat i backarna utanför huset. Hela dagarna tills vi var blöta i baken. Vi hade inte ens ordentliga tefat. Vi åkte på bitar av gammal korkmatta. När de gick sönder tog vi en ny bit. Vi hade roligt. Och vi fick varm choklad och mammas hembakta brödkakor och bullar när vi kom in.
Jag hade inte eget rum. Jag delade med min syster och den äldste av mina bröder. De två yngsta bröderna sov i det som en gång varit finfarstun. Där hade de en våningssäng med varsin utdragslåda under. Vi bodde trångt men mina och syskonens kompisar var alltid välkomna. Att äta och att sova över. Vi ställde in en extrasäng på det lediga golvutrymmet.
Lisa och jag lyssnade på musik och vi dansade cancan så mamma ropade upp genom trappen att nu fick vi lugna oss för annars ramlar vardagsrumslampan i golvet.
När jag slutat nian tog jag ett sabbatsår från skolan. Jobbade som barnflicka hos en socitetsfamilj i Stockholm. Det var under den tiden vi skrev brev till varandra. Hon kom dit på påsklovet och hälsade på. Då drack vi öl (Heineken) i socitetsfamiljens fina salong för de var på landet. Sen gick vi på club där bandet spelade Rollingstoneslåtar.
I slutet av sommaren flyttade jag hem igen och började gymnasiet.
Sommaren därpå reste jag till England. Där träffade jag människor som drog mig in i liftandets värld.
När jag kom tillbaka till Sverige drog jag med Lisa ut på vägen. ( Eller som man uttryckte sig i de kretsarna; on the road) Först liftade vi till Göteborg där hon hade en kille. Sen liftade vi till Stockholm där jag hade vänner från min tid där.

Enkel packning. Starta tidigt på dagen så man har chans att hinna fram innan kvällen. 35 mil till Stockholm. Gå ut längs gamla Mariestadsvägen till utkanten av stan. Två tjejer är bästa alternativet för att få lift. Ensam liftar jag inte i Sverige. Av nån anledning vågade jag göra det i England. Sätta upp tummen och vänta på att en bil stannar.
Ett par som stannar känns alltid lugnt. Lastbilschaufförer också. Ensam man i personbil var minst önskvärda alternativet.
 Vi kom säkert fram utan missöden. Tog oss till Slussen och hittade en telefonkiosk, ringde min vän Pia på Bellmansgatan på Söder. Hon var i England, men hennes inneboende Ernest och Robin var där och vi fick komma och sova på vardagsrumsgolvet i våra sovsäckar.
Vi behövde pengar så nästa dag gick vi till arbetsförmedlingen nånstans på Kungsholmen, kanske Vasagatan. När vi kom ut därifrån hade vi med oss var sin lapp med en adress till en arbetsgivare. (Ja, det kunde faktiskt gå till så; Man gick till Arbetsförmedlingen och fick ett jobb)
 Jag hade fått en adress några kvarter från där vi bodde på Söder. En liten judisk butik, Koscher Livs. Jag presenterade mig, blev visad in på kontoret och mannen där frågade om jag visste hur en räknemaskin fungerade. ”Nej, men jag kan väl lära mig”, svarade jag. Jag fick jobbet. Lisa fick jobb nånstans i Gamla Stan där hon packade upp returer i ett kosmetikföretag.
Jag lärde mig snabbt det jag skulle göra. Svarade i telefon, tog upp beställningar och räknade ut på räknemaskinen vad kunderna skulle betala.
Mamma hade fått telefonnumret dit vi bodde. När jag pratade med henne sa hon att Hans hade ringt och frågat efter mig. Han hade fått telefonnumret i Stockholm.
Hans som jag träffat i England. Och blivit förälskad i, som jag skilts ifrån där strax innan jag skulle resa tillbaka till Sverige och han skulle lifta vidare till Paris med sin liftarkompis Krister. Som jag fått brev från när jag kom tillbaka från turen till Göteborg. Hans, under broarna i Paris, stod det på baksidan av brevet. Ett brev jag blev så glad åt och som bar med sig ett hopp, en förväntan. Han hade ringt, han hade fått mitt telefonnummer.
Och han ringde, frågade om jag ville komma upp till honom i farmors stuga i Hälsingland. Det ville jag förstås, men jag ville inte lifta ensam. Föreslog att han skulle komma till Stockholm och hämta mig. Det var en lördag. Jag hade fått lön på fredagen. Kände mig inte bunden av jobbet Tänkte att han säkert också kunde få sova på golvet i vardagsrummet en natt innan vi skulle lifta tillbaka nästa dag. Det fick han inte så vi måste ge oss av redan på kvällen.

Jag minns inte hur jag talade om detta för Lisa. Jag minns inte hur hon reagerade, vad hon sa. Men konsekvensen blev att hon ensam fick ta sig tillbaka till Skövde. Kanske pratade vi om möjligheten att jag skulle komma tillbaka till Stockholm och att vi sen skulle lifta tillbaka hem tillsammans, men hon ville inte stanna kvar i Stockholm utan mig. Så var det nog. Så hon tog tåget tillbaka till Skövde. Troligtvis hade hon också fått lön på fredagen.

De där dagarna med Hans i hans farmors stuga i skogen i Hälsingland är som en skatt i mitt minne. Skimrande vackra.

När jag var tillbaka i Skövde igen, en dag försent till skolstarten, träffade jag Lisa på skolgården. Jag ville berätta för henne vad jag varit med om, men hon ville inte riktigt höra. Vi fick ingen kontakt. Och som jag kan minnas så fortsatte vi inte att träffas.

Jag kan inte minnas hur jag då tänkte om mitt svek. Om jag förstod vidden av vad jag gjort. Det var jag som tagit med henne ut på liftarturen. Det var mina vänner i Stockholm som vi bodde hos. Det var jag som kände till Stockholm. Hon hade följt med mig, och hon var den yngre av oss.

Nu i mitt NU, efter att ha läst brev från henne och blivit påmind om hur viktig hon var för mig, hur viktiga vi var för varandra, så ser jag tillbaka på den här situationen. Och jag ser ett stort svek. Jag svek henne, övergav henne där i Stockholm för att följa med Hans. Ser det från hennes situation. Undrar hur hon kände det. Och förstår om hon kände sig djupt sviken.
Tänker att jag skulle vilja tala om för henne att jag förstår att hon kände sig sviken. Så i min morgonmeditation framför vedspisen i mitt kök, 58 år senare, lägger jag händerna på mitt hjärta och kallar på henne. Lisbeth som bodde på Gamla Kungsvägen i Skövde.
Jag säger att jag förstår att detta var ett svek mot henne.  Jag känner att jag sjunker djupt in i mig själv och kommer i kontakt med det som hände då. Men med mig själv nu som  ”aktör”
Jag talar till henne genom Tid och Rum. Säger att jag förstår att jag svek henne. Men att jag inte kunde göra på annat sätt. Säger att mitt svek inte betyder att hon var oviktig.
Många år senare är jag liksom där igen. Och känner att jag hade inte kunnat göra på annat sätt. Då, där hade jag inte kunnat göra på annat sätt.  Att avstå från att följa med Hans hade inte varit möjligt för mig. Och jag som den jag är nu hade inte heller velat vara utan den upplevelsen. De dagarna av Magi.

Mitt svek som drabbade henne hade ju inte egentligen med henne att göra. Det hade att göra med att jag måste följa med Hans. Och det var ju den tid i livet då betydelsen av Vänskap får lämna utrymme för Kärleken.
Men jag önskar att hon har förlåtit mig.  Inte så mycket för min skull som för hennes. Så att inte detta mitt svek kastar en skugga över hela vår vänskap. För vi var så viktiga för varandra. På ett självklart vis.
Jag önskar att hon också ska kunna minnas det så om något i hennes gömmor återkallar minnet av mig.

Jag står där i värmen från min köksspis, djupt försjunken Låter det att vara möjligt, att  trådar finns där som gör att någon del av henne uppfattar det som händer här i mig. I en annan Tid. I ett annat Rum.  Jag överlämna mig till att den Magiska Dimensionen existerar.

När jag läser breven från Lisa, tänker tillbaka på det vi hade tillsammans och hur det avslutades så ser jag en vattendelare i mitt liv. Det finns ingen tydlig gräns i våra liv när vi slutar vara barn och blir vuxna. Det går in i vartannat under flera av ungdomsåren.  Jag hade haft pojkvänner innan Hans och jag har haft vänner som varit viktiga efter Lisa. Men inte på det där totala sättet. Det hörde till tiden innan vuxenlivet tog över.

Någonstans i denna tid av före och efter börjar en del av mig att ta form där jag anar det jag kommit att uppfatta som kärnan i den jag är. Där börjar mitt språk ta form. Där börjar en gestalt ta form.

Jag är tacksam över vad en bunt med brev i en låda från vinden kan berätta för mig.  Och hur det hjälper mig att förstå vem jag är, hur jag formats. Och att jag i mitt Nu kan förhålla mig till det, samla ihop trådar och säga Tack, innan jag eldar upp de allra flesta av breven. Det jag ska fortsätta bära med mig ryms i mitt Hjärta.