Berättelser från min glänta
Platsen är
en glänta. Omgiven av bokskog på tre sidor, öppet mot söder. En liten
slingrande grusväg leder fram till platsen. När träden tappat sina löv kan man
se sjön ett par hundra meter bort. För 6000 år sen var det en boplats för stenåldersfolk. För 100 år sen gick sjön hela vägen fram till
den öppna platsen. Det kan man se på
trädens ålder i det som nu är ett kärr. Stenåldersfolket levde alltså här vid
stranden av en sjö. I skogen öster om gläntan finns några dammar. Kanske har de tidigare hängt ihop med
nuvarande Gyllebosjön. Där hittades på
30-talet bl.a ett fångstredskap för fisk och en båt av en urholkad ekstam. Samt
föremål som visar att sjön varit en offerplats, den tidens helgedom. I åkern
härutanför har förra ägaren hittat en flintyxa.
Den här
platsen har jag fått att förvalta.
Vad som
varit här mellan stenåldersfolket och fram till nån gång i början av 1900-talet
vet jag ingenting om. Lämningar av tidigare byggnader och husgrunder visat att
här bott människor även innan delar av det här huset byggdes 1917. När jag kom
hit med min familj 1990 var det till en avstyckad gård. Lantbruket var nerlagt,
men i lagården stod allt kvar så som det varit. Foderbord för korna på ena
sidan med en svart tavla över varje bås som talade om kons namn och hur mycket
hon mjölkade. Kättar för grisar eller kalvar på andra sidan. Ett mjölkrum. De
första åren här använde vi det bara till att ställa in cyklar i och för att
mata den halvvilda katten som blivit kvar efter förra ägarna. Efter några år
byggde vi om det till kursgård och vandrarhem. Nu är den verksamheten också
avslutad. Jag är ensam kvar av den
familj som flyttade hit. Barnen har flugit ut och min man är död sen många år
tillbaka. Kursgårdens lokaler används nu
till bostäder. I ena delen bor Daniel med sina varannanveckasbarn. i den andra
delen bor Paula, som har tre hästar en kilometer härifrån. I ett annex bor
Margareta som flyttat in tillsammans med en skock höns. Och i ett eget
tinyhouse ute på ängen bor Gustaf på deltid.
Vi är inte
ett kollektiv men det finns ändå en gemenskap. Vi har arbetsdagar då vi hjälps
åt med skötsel av utemiljön och enklare arbeten på fastigheten. Vi hjälper
varandra och vi delar med oss av det vi har överskott på. Ibland äter vi
tillsammans. Vi bor här tillsammans i den här gläntan. Alla är inte direkt
involverade i omställningsarbete. Men alla ryms inom ramen för en värld där
människor lever inom planetens gränser och bidrar på sitt sätt till en värld
där människan är en del i skapelsen, med respekt för naturen och djuren. Några
av oss är mer direkt involverade i Omställningsarbete. Alla odlar något.
Här finns också två hundar och fem katter. Och Margaretas åtta hönor. Tuppen
lämnade oss för några veckor sen.
På taket finns både solfångare och solceller. Solfångarna håller oss alla med
varmvatten under kanske halva året, solcellerna ger oss en stor del av
elbehovet.
Jag har
noterat hos mig själv att det har stor betydelse att ta del av sånt andra
människor gör som ger mig hopp i en tid där så mycket gör mig ledsen,
förtvivlad, arg. Därför kommer jag här att skriva om sånt som ger hopp om att
en annan värld är möjlig. Och att vi kan bidra till detta på så många olika
sätt. Och vi måste inte vara perfekta, vi måste inte göra allt rätt. Vi är alla
påverkade av det samhälle vi lever i, mer eller mindre en produkt av
omständigheter som format oss. Praktiska, ekonomiska, mentala och känslomässiga
aspekter påverkar våra möjligheter att förändra oss själva och våra
livsomständigheter. Alla förändringar mot ett mer hållbart sätt att leva är
bra. Och vi kan inspireras av varandra och lära av varandra.
Och nånstans
hoppas jag att när tillräckligt mycket händer underifrån så kommer politikerna
att tvingas till handling. Själv har jag valt att lägga fokus på att leva
Omställning. Inte för att jag tror att det är viktigare än politisk aktivism.
Men för att det är min väg.
Jag tror att den arena där klimataktivismen utspelar sig är oerhört viktig i
den tid som är nu. Jag kommer att delta i Rebellmammornas utåtriktade
manifestationer här i närområdet. Men min plats är i det som kan relatera till
livet i en glänta och till praktiskt, konkret omställningsarbete. Min plats är
också i att berätta om det med en förhoppning om att sprida hopp.
Kommentarer
Skicka en kommentar