Längst bak på ängen. Där som kvällssolen dröjer sig kvar som längst.

 

 

I den Vision jag har för stället jag fått att förvalta ingår att marken ska användas.  Jag själv kan inte använda mer än vad jag gör. Stället behöver fler som tar hand om en bit på ett sätt så att de själva får något tillbaka av det.
Det är det som börjar hända nu. Eller det är nu det börjar bli synligt. För händelserna har förstås börjat för länge sen. På olika ställen. Så när tiden är rätt löper trådarna samman.

En dag för några år sen kom ett mail från en man som håller på att bygga ett tinyhouse. Vi kallar honom G Han vet ännu inte var han ska ställa det. Undrar om det kan vara möjligt här. Några mail senare så sitter vi mitt emot varandra vid mitt köksbord och bekantar oss med varann. Och varandras tankar om sånt som kan röra sig om en plats där man bor och hur man lever sitt liv.

En dag i september för lite mer än ett år sen kommer huset rullande ut ur skogen, draget av en traktor. Sakta rör sig ekipaget framåt på den smala vägen, kränger lite. Sakta, sakta när vägen svänger.  När traktor och hus kommer ut på ängen där det ska stå går det ännu saktare.  G går före och pekar.  Det tar lite tid att få huset i rätt läge. Längst bak på ängen. Där som kvällssolen dröjer sig kvar som längst.

Nu står det där, det lilla huset som rymmer drömmar om och möjligheter till ett annat sätt att leva.

Det är något nytt som börjar nu. Ett nytt kapitel på den här platsen. Eller det är något nytt som blir synligt här i och med husets ankomst. På ett annat plan har det redan pågått länge.
 Jag ser tydligt hur det stämmer in i den Vision som vuxit fram hos mig för den här platsen. Och som så mycket annat i mitt medvetande kan jag inte riktigt säga när det började. Det har kommit som tankefragment som så småningom framträder som en helhetsbild.

Lite på samma sätt verkar det vara för G. Ett beslut som vuxit fram ur hans livsväg och erfarenhet. Det förstår jag genom de långa samtal vi har med varandra.

 -Vad var det som fick dig att bestämma dig för att bygga ett tiny-house, frågar jag.
- Det har varit en komplex process under lång tid, svarar han. Det har nog sin grund i att jag ville komma närmre naturen. Som barn var jag mycket ute i naturen med mina föräldrar.   Jag trivdes väldigt bra i naturen.  Kände mig hemma där.
Sen kom en tid för 10 - 15 år sen då jag blev medveten om klimatkrisen. Det fick mig att bli aktivist. Under några år deltog jag i klimataktioner på olika platser. I världen. Omställning blev viktigt. Det var några intensiva år då allt handlade om aktivism för klimatet.  Efter en tid kände jag att det var något som skavde med det sättet att leva och handla. Det var många gånger svårt att se resultat av handlingarna och det kändes otillfredsställande. Det blev plikt och måsten som jag kände mig tyngd av. Det blev också tydligt för mig att aktivismen handlade om att arbeta mot det jag tyckte var fel
Jag började längta efter att se konkreta resultat av det jag gjorde. En känsla slog rot att det måste finnas något mer.
Jag började inse att omställning inte bara är aktivism.  Det var nåt annat jag längtade efter.
Så jag bestämde mig för att ta paus från aktivismen.
Jag började tänka i termer att leva omställning. Att med mitt eget liv bidra till att skapa det samhälle jag vill ha. Att leva förändringen. Och jag längtade till att komma närmre naturen.
Jag började tänka i nya banor om hur jag ville att livet ska vara. Vad det egentligen är som är viktigt. Jag ville leva enklare, nära naturen. Jag började tänka att relationer är viktigt. Jag tänkte mycket på hur människan utvecklats. På människans ursprung och hur man levde tidigare.

-I november -21 bestämde jag mig för att bygga ett tiny-house. Det var ett snabbt beslut.
Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Och jag visste inte var jag skulle ha det. Beslutet var ett intuitivt beslut och jag hade tillit till det. Tillit till att platsen skulle hitta mig.
Jag har alltid inspirerats av människor som verkligen levde det de ville. Som var hela i det. Min vän D är en sån person. Han har hjälpt flera personer att bygga  tinyhouse. Så mitt hus kom att byggas hos honom i Dalarna. Med hjälp av honom och några vänner från Malmö
-Hade du några förväntningar på vad det skulle innebära?
- Inte förväntningar.  Drömmar skulle jag vilja kalla det. Många gånger vaga. Processen var ett lyssnande till detta vaga. Jag ville inte tänka fram något. Inte bestämma hur det skulle vara utan låta det växa fram. Jag lät mig vägledas av drömmar och av känslor. Det var en lustfylld process. Förankrad i känslor och erfarenheter som jag hade med mig. Grundat i vad jag längtade efter. Så annorlunda mot det som varit drivkraften i aktivismen. Jag längtade efter att samarbeta med en plats. Att skapa något i samverkan med omgivningen.  Tankar kring hur man ska kunna behålla vattnet i landskapet, biologisk mångfald. Såna saker. Det var väldigt lustfyllda tankar, som gav mig en känsla av mening och sammanhang

-Jag ville börja odla, att bli självförsörjande.
Och en tanke om att tillsammans med andra kunna leva i en microvärld om någon del i vårt samhälle kollapsar.
Det kändes viktigt att ingå i en gemenskap, men att också ha sitt eget.

-Jag tänker att jag skulle vilja bo i mitt tiny-house ungefär halvtid till att börja med. På sikt vill jag bo där hela tiden.  Men till att börja med kommer jag att bo i Malmö och sköta mitt jobb där ungefär halva tiden.
Tiden här vill jag, förutom att odla, använda till att vara kreativ. Till Att måla och att skapa musik. Att kunna leva mer i ett ostrukturerat flöda.

-Och så hittade du platsen. Eller kanske det var platsen som hittade dig