En 6 000 år gammal båt

 

Samma år 1948 som jag föddes i en liten by vid Billingens fot i Västergötland gjordes ett intressant arkeologiskt fynd nära det som senare skulle bli Min Plats i Livet.

På platsen pågick då upptagning av torv. I samband med det hittades en del föremål som gjorde att arkeologer från Lund kallades in för en större utgrävning. I det som då var en torvmosse hittades en båt av en urholkad ekstam. En 6 000 år gammal båt, helt intakt när den grävdes fram. Skyddad av den syrefria miljön i torvmossen.
Jag låter min tanke, eller vad det nu kan vara, föreställa sig känslan av att stå där inför den här båten. Veta att ingen mänsklig hand rört vid den på 6 000 år. Och veta att den då var någons farkost. Vad kan den berätta för den som kan röra vid den. Med sina händer. Med sina ögon. Eller med sin förmåga att uppfatta subtil energi.  Vilka spår av dåtid fanns kvar Vilken information, vilken Berättelse färdas genom tid och rum. Då, när en tid som är 6 000 år gammal, möter en Nutid.
När båten tagits upp och utsatts för luftens syre föll den snabbt sönder, så tyvärr kan den numera bara beskådas på ett fotografi.

Denna, och andra, berättelser får jag ta del av genom Ann-Louise under de möten där vi planerar vårt evenemang Genom Tid och Rum.
Hennes del i det kommer att vara en guidad vandring genom vackra betesmarker ner till de dammar som bildats i landskapet efter torvupptagningen. Hon kommer att stanna till på några platser för att berätta om hur de vi kallar stenåldersmänniskor levde.  Och om fynden som gjorts. Förutom båten har också delar av ett fisknät, gjort av tvinnade växtfibrer, hittats. I båten låg föremål som tyder på att den använts till ett offer. Platsen där den hittades var alltså en offerplats. En helig plats. Den tidens helgedom där de kommunicerade med andevärlden.
Det folk som levde här då levde alltså i ett landskap där Gyllebosjön hängde ihop med det som nu är dammar eller småsjöar. Jag bor på den mark där de en gång vandrade. Och granne med deras Heliga offerplatsplats.

Jag börjar förstå orden jag hört i mitt inre, Min Kärlek till Moder Jord, när jag funderar kring min del i projektet. Den ska vara att på djupet påminna min samtid om det som stenåldersfolket visste och som vår tid har glömt. Att vi är Moder Jords Barn. Att allt vi behöver kommer från Henne.  
De levde på jorden utan att lämna spår av förstörelse efter sig. De var inte så många, och de hade inte tillgång till teknik med kapacitet att förstöra. Men de ägde också en medvetenhet om att Moder Jord var förutsättningen för deras liv.     Så de hedrade och vördade Henne. De var medvetna om det som vår tid tycks ha glömt. Att Jorden är vår Moder. Att allt vi behöver kommer från henne. Att vi, liksom andra levande varelser, är Hennes Barn.
Deras sätt att leva band dem samman med det som var grundläggande livsbetingelser. De levde av det Jorden gav och de förstod det.
Vi i vår tid lever också av vad Jorden ger, men vi har kommit så långt bort från det att många av oss inte längre ser det sammanhanget.
Utvecklingen har fjärmat oss, människor i vår tid, från våra grundläggande livsbetingelser.
Jag tror det skapar en tomhet att inte förstå vårt samband med naturen och allt som lever.

Vårt evenemang avslutades med en kvällsmåltid där maten fick bli utgångspunkt för reflexioner om hur vi kan leva på ett sätt så att även vi respekterar och vördar den Jord vi lever av. Att leva i Kärlek till Moder Jord.

För mig kom detta att leda till att en dörr i mitt medvetande öppnades.