På en stråle av Ljus

Många av mina viktigaste insikter om Livet och Döden har jag fått genom de djur som kommit till familjer. Jag har därför kommit att betrakta dem som mina lärare.  I vissa fall genom själva deras väsen och i andra fall genom specifika händelser.
En händelse som påverkat mig djupt var förra hunden Corinas död. Hon var en trefärgad collie, hon liksom Nora, och hon var bonusdottern Sannas hund som blivit kvar här när Sanna flyttade ur boet. Och såklart var hon min hund också.

En viktig omständighet i mitt liv är att några av de människor som står mitt hjärta allra närmast finns på andra sidan jordklotet, i Argentina. Där bor min son och mina två barnbarn. Jag kan inte ändra på den omständigheten, men jag kan bestämma hur jag vill förhålla mig till den: Att öva mig i att överbrygga fysiskt avstånd och att färdas utanför tid och rum har därför blivit viktigt för mig.

Under en av mina resor till  Argentina hände något som på djupet visade mig att det är möjligt.
Då för lite mer än 14 år sen så hade mitt andra barnbarn fötts  några månader tidigare. När den intensiva arbetsperioden med kursgården var över framåt hösten ville jag resa dit för att träffa honom och resten av familjen. Jag visste att Corina inte var alldeles frisk. Och hon var 11.5 år. Men jag fick ändå indikationer på att det inte var så allvarligt och att jag skulle kunna resa. Och Corina skulle ju vara hos Sanna. Så jag reste. Medvetenheten fanns ändå att jag kanske inte skulle återse henne i livet. Ansvar och beslut lämnades över till Sanna.
Jag hann komma fram och få ett par lugna rapporter hemifrån. Sen kom mailet om att Corina inte ville äta.
 En tid efter hemkomsten skrev jag den här texten:

”På en stråle av ljus färdades jag från Argentina där jag rent fysiskt befann mig till mitt vardagsrum där hemma. Till min sjuka hund som nu inte ätit på nio dagar. Så som jag gjort de senaste kvällarna, för att ge henne healing. Jag trodde inte längre att healingen skulle göra henne frisk, men jag hoppades att den skulle göra det lättare för henne att lämna det jordiska.
Jag hade gjort den här resan varje kväll de senaste dagarna. I tanken tog jag ner en kudde från soffan och la den på golvet för att sitta på så som jag brukat göra innan jag reste.  Då kom Corina och la sig bredvid mig och la sig tillrätta så att jag skulle komma åt hennes mage. Det var tydligt att hon uppskattade healingen, hon brukade komma så fort hon såg att jag närmade mig soffan och la ner kudden. Jag hade känt i mina händer att det var något allvarligt i hennes mage, men jag fick så många tecken på att jag ändå skulle resa.

När jag landade i mitt vardagsrum den här kvällen som skulle bli den sista var jag på väg att lägga ner kudden på golvet som vanligt men någonting sa mig att istället lägga den bredvid  madrassen där jag visste att Corina låg. Jag skulle komma till henne den här kvällen. Jag satte mig bredvid henne och la mina händer på henne och gav henne healing på magen.
Sen hände saker liksom av sig självt, som om det inte kom från min föreställningsförmåga. Jag la mina armar om hennes hals och sa hej då. Jag tackade henne och talade om för henne hur mycket hennes närvaro hade betytt för mig de senaste åren sedan Bengt dog. Hur hennes närvaro gjort att jag aldrig varit helt ensam. Jag kände att det nu var tid att släppa henne fri. En oerhörd kärlek till henne genomströmmade mig och gav mig kraft att uttala orden: ”Jag släpper dig nu fri. Du behöver inte stanna kvar längre för min skull. Av kärlek till dig släpper jag dig nu fri att återvända till den evighet du en gång kommit ur.” Jag visste att hon inte skulle kunna stanna kvar tills jag kom tillbaka hem. Det kändes näst intill outhärdligt svårt att släppa henne, men av kärlek till henne var det det enda möjliga. Hon hade gjort så mycket för mig, gett mig så mycket att jag nu måste göra detta för henne.

Jag vaknade i gryningen nästa morgon. Långt tidigare än jag ville stiga upp. Jag försökte fortsätta att sova och gick in i en inre värld. Jag bad för min hund Corina.

Hon skulle inte kunna vänta på mig, det var för lång tid kvar tills jag skulle komma tillbaka. Hon hade inte ätit på snart 10 dagar och hon blev svagare och svagare.  Sanna och jag pratade dagligen på telefon och var överens om att så länge Corina inte gav uttryck för att ha ont så kunde vi låta processen ha sin gång. Det är trots allt en naturlig process att dö. Hittills hade hon kunnat resa sig för att gå ut och kissa rätt så ofta eftersom hon drack mycket. Dittills hade jag haft ett svagt litet hopp om att hon skulle kunna vänta på mig. Men den här morgonen förstod jag att hon inte skulle kunna det. Så jag bad om att hon lugnt, stilla och fridfullt skulle glida tillbaka in i evigheten. Klockan var ungefär sex på morgonen i Argentina. Och tio i Sverige.

När jag senare på dagen ringde hem fick jag veta att de fått ta hjälp av veterinären på morgonen vid tiotiden. På natten ( = kvällen i Argentina) hade hon inte kunnat resa sig utan fick bäras ut och när hon kom in igen hade hon gnällt lite innan hon kom till ro. Sanna kände att detta var tecknet på att hon nu ville ha hjälp. Därefter blev Corina lugn igen. Framåt morgonen tog Sanna kontakt med veterinären. Vid tiotiden, samtidigt som jag bad min bön på andra sidan jordklotet, fick Corina hjälp att lugnt, stilla och fridfullt glida tillbaka in i den evighet hon en gång kommit ur.

Jag vet inte riktigt om jag förstod då att det jag gjorde var verkligt. En del av mig gjorde förstås det, och en annan del såg det som en bild, något jag föreställde mig. Nu vet jag att det jag såg som en bild verkligen hände.”

Det var vinter i Sverige så vi kunde vänta till dagen efter min hemkomst med att begrava Corina. I ett hörn av trädgården där de andra Gammelhundarna och en katt ligger.
Vi la henne på en bädd av löv från kastanjen som hon brukat ligga under. Vi la första lagret jord med våra händer. Så som vi gjort sen vi begravt vår första hund. Och vi stannade upp en stund innan vi täckte huvudet.

I tiden därefter förstod jag vilken gåva hon gett mig under dessa hennes allra sista dagar på jorden. Djupt inne i mig hade någonting väckts upp. Jag förstod att jag verkligen kan färdas på en stråle av ljus. En insikt hade väckts till liv, någon del av mig mindes att detta är möjligt.

Vilken underbar gåva, tänkte jag då. Om jag kan färdas från Argentina till Sverige så kan jag också färdas på andra hållet; färdas på en stråle av ljus till mina små barnbarn i Argentina.
Jag har låtit den vetskapen vara en realitet i mitt liv allt sedan dess.

Några dagar efter att Sanna och jag begravt Corina ringde jag uppfödaren Kerstin för att tala om att Corina inte längre fanns kvar i jordelivet.
”Jag har en fem månader gammal valp som du kan få hämta i morgon om du vill” sa hon.
”Jag har inte tänkt mig en ny hund redan nu” sa jag.
”Lilla Viola skulle verkligen behöva ett hem” sa hon.
Det var nåt med hur hon sa det som fick tag  i mig. Det var inte vad hon sa, det var nåt annat.
Den lilla valpen som då hette Viola skulle ha lämnats till en fodervärd som blivit allvarligt sjuk och därför inte kunde ta henne. Så hon hade liksom blivit över. Och hon skulle till fodervärd, inte säljas.
”Du kan väl komma och träffa henne” sa Kerstin.
Så blev det. När jag åkte dit några dagar senare hade jag bestämt att oavsett hur det utföll skulle jag inte komma hem med en hund.
När jag åkte därifrån visste jag att jag skulle komma tillbaka. Hon fick namnet Nora och hon lär mig fortfarande saker om att komma hem till mig själv.