Platsen talar till mig

 

Det började med en känsla av att platsen talade till mig, utan att jag förstod mer än just det: Platsen talade till mig. Det började nån gång efter att Bengt dött. Det kom så gradvis att jag inte riktigt vet när det började Det fanns där som en aning. Som något som smugit sig in i mitt medvetande. Jag blev medveten om det genom att jag började tala till det.  Vad var det som gjorde att jag uppfattade det som fanns där? Var det viskningar i träden, var det mina steg som uppfattade jordens röst? Jag vet inte. Det bara fanns där som något som blev mer och mer tydligt varefter som jag började kommunicera med det.
Det var något med hur jag varseblev små händelser som fick mig att förstå att det fanns något mer där. Jag la märke till att något hände i mig på ett speciellt sätt. Som den där gången när jag går ut på morgonen för att se var veden som ska komma under dagen ska stå. Jag hör en trana ropa. Jag sträcker armarna mot himlen, det sker liksom av sig självt, som ett V. För att hälsa tranan eller ..... Jag har lärt mig att känna igen den här gesten som ett tecken på att "någon/något" talar till mig. Så säger jag: ”Jag öppnar mig helt och fullt för att ta emot de möjligheter som den här platsen erbjuder.” Upplevelsen fyller mig med en känsla av att min vardag är en underbar blandning av magi och praktiskt arbete.
När jag börjat tala till platsens väsen så insåg jag efter en tid att de redan länge talat till mig. Att det var de som inlett kommunikationen.
Jag låter mig ledas in i något som jag mer anar än ser. Jag känner det som en längtan, och bilden av vad det är som ska hända är inte tydlig. På samma sätt som när mina vävda bilder  blev till. De trädde liksom fram ur ett dunkel. De lockade mig att undersöka något som jag upplevde som en aning

När dessa aningar och viskningar blir tydligare börjar jag uppfatta  att den här platsen vill något av mig. Att det finns en uppgift här som jag ska växa in i. Och det enda jag behöver göra är att lyssna och ställa mig till förfogande. Det krävs inte något av mig som jag inte kan. Jag ska lyssna och bli till en förbindelse mellan något som finns i en ickefysisk form och det som kan bli till på den här platsen. Bara  lyssna och ta emot, ta stegen allteftersom vägen blir synlig för mig. Bara följa med och ha tillit till att jag kan, att jag orkar och att jag får all hjälp jag behöver. Sköta det praktiska arbete som är min del i de hela och lita på att de krafter kommer till min hjälp som behövs för att arbetet ska kunna bli gjort. Den uppgift som skymtar för mig tycks mig mer fantastisk än någonting jag någonsin skulle kunnat tänka ut.

Så småningom formulerade det sig som ”Min kärlek till Moder Jord”. Jag förstod att det hade att göra med min längtan att leva i samklang med Moder Jord. Jag vet inte hur länge det bara var så. Vaga viskningar som handlade om att forma en relation till platsen.

Så en dag händer något på det där sättet det kan göra när Livet vill något med en.
Det är en strålande vinterdag. Snön har kommit redan i december. Och kyla gör att den ligger kvar. Nora och jag ger oss ut på en promenad längs sjön. Nora springer lös. Ett stycke ner längs sjövägen ser jag en annan lös hund komma med sin matte. - Min hund får lov att hälsa, ropar jag. - Min också, svarar hon. Och när ingen hindrar dem så springer båda hundarna iväg mot varandra för att hälsa.  Och de finner genast varandra, börjar leka. I allt längre svängar upp för åsen som sträcker sig längs sjön. Snön yr om dem där de rusar fram. Upp och nerför backen. Gång på gång. Vem som jagar vem tror jag inte att de vet. De är bara lyckliga att få springa tillsammans i snön.  Vi hejdar dem bara från att springa ut på sjön. Det är inte säkert att isen håller. De har så roligt. Hunden heter Askja och är en islänning. Lite mer än ett år gammal. Lite yngre än Nora som är ett och ett halvt. Hundarna leker, vi pratar. Jag får veta att hon är ganska nyinflyttad här i trakten, att hon är arkeolog och har ett nystartat företag. Jag berättar att jag bor in i skogen nere vid badplatsen. Och har en kursgård där.
-Där alldeles bakom den gården har det gjort väldigt intressanta arkeologiska fynd, säger hon.  I dammarna i skogen där bakom.  På 30-talet grävdes det upp torv där och det var i samband med det som fynden gjordes. Ett välbevarat fisknät och en båt av en urholkad ekstam bland annat. Båten var helt intakt ner den grävdes fram men föll sönder när den kom i kontakt med luftens syre. I båten låg föremål som tyder på att den använts till offer. Och att platsen vid dammen alltså varit en offerplats. Den tidens helgedom.
Hundarna tycks outtröttliga, men för oss stillastående börjar det bli kallt om fötterna. Och dags att gå vidare.
-Jag heter Nea förresten, säger jag.
-Jag heter Ann-Louise, säger hon.
Nånstans under samtalet har jag börjat tänka att här kanske finns möjlighet till ett intressant samarbete. Så jag säger det. Innan vi går åt var sitt håll får jag hennes visitkort. Och säger att hon hittar mina kontaktuppgifter på Näckrosen Kursgård.

Efter nyår träffas vi för att prata om vad vi skulle kunna göra tillsammans. ”Genom Tid och Rum, en arkeologisk vandring med efterföljande kvällsmat tillsammans med samtids- och framtidsreflektioner”, växer fram.

Detta blir början till något viktigt.