Var det vi som hittade platsen eller platsen som hittade oss?

 

Visst var det märkligt hur vi hittade hit. Till den här platsen. Eller var det kanske platsen som hittade oss?
Jag hade en ledig eftermiddag och tittade in hos några vänner från Lund som också hamnat här på Österlen. Jag visste att de skulle flytta från sin hyrda bostad. Tänkte att den kanske skulle kunna fungera som övergångsbostad för oss, mig och Bengt, till dess att vi hittade det där som vi ville köpa. Vi hade träffats knappt ett år tidigare och nu visste vi att vi vill hitta en plats där vi kunde leva tillsammans.

- Jag vet ett ställe som nog skulle kunna passa er, säger P-A. Det är en avstyckad bondgård. 3 tunnland mark, mest äng och en liten remsa skog.                                                                                       Det gamla paret som bor där kommer att sälja när de fått lägenhet i Gärsnäs.  Vi har sagt att vi vill köpa, men om vi hittar nåt annat så kan ju ni ställa er i kö. Han ritar en karta över stället och hur vi ska hitta dit.

Nästa lördagsmorgon plockar jag fram kartan och vi sätter oss i bilen Bengt och jag. Det är en solig dag i mars. En mil söderut på kustvägen och sen inåt land.
- Här har jag åkt förut, säger Bengt. För flera år sen. Tänkte då att här nånstans skulle vara fint att bo.
-Jag har också åkt här förut. Helt nyligen när jag körde Jon till en kompis. Tänkte också att här nånstans skulle vara fint att bo.
Vägen svänger mjukt mellan kullar, en bäck, som här i Skåne kallas å, forsar fram i betesmarken vid sidan av vägen. Bakom reser sig kullar med bokskog. Så några kilometer av öppen mark innan vi svänger av ner mot Gyllebosjön. Passerar badplatsen så som kartan visar och strax därefter ser vi den lilla vägen rakt in i bokskogen. En liten grusväg. När vi svänger in ser vi bara till backkrönet där vägen också svänger. I en mjuk sväng följer den åsens sluttning, sen neråt i en svacka innan nästa backkrön.  Följer landskapet där åsen buktar ut och följer med ner i sänkan. På ena sidan reser sig åsen, på andra sidan ett kärr. Ner mot kärret blommar gulsippor. Den lilla vägen lovar något som gör att jag känner att här vill jag bo, men vår uppmärksamhet är riktad mot vad vi ska mötas av där vägen tar slut. När vi är framme vid stället.
Så öppnar sig skogen och där ligger det. Ett vitt boningshus rakt fram. Stall och loglänga till vänster om huset.  En liten glänta av öppen mark runt husen, omgivet av bokskog på tre sidor. Öppet mot betesmark och fält i söder. . Som i en egen liten värld ligger det där.
- Det här är en naturlig boplats, säger B. Det är det som är hans kriterium för hur han vill bo. För en naturlig boplats gäller samma kriterier som för hur en biodlare placerar sina bikupor. Det ska helst ligga i en sluttning.  Det ska finnas träd som ger skydd för vinden.
Vi vet båda två så fort vi kommer fram att här vill vi bo. Vi knackar på. Den gamle mannen, som heter Tage, öppnar och vi presenterar oss och vårt ärende.
Jag kan inte minnas så mycket av huset. Jag tror inte jag brydde mig om så mycket annat än att se att det skulle fungera att bo i. Det var platsen som var det starkaste intrycket. PÅ den här platsen ville vi bo. Vi ställde oss i kö efter P-A och K. Det här stället ville vi köpa om det inte gick till P-A och K.
Sen åkte vi hem för att vänta och hoppas. Några fler ställen tittade vi inte på.

P-A och K valde att flytta till ett hus som bättre passade deras familj.
vi skulle flytta till det hyrda huset 1.7, men ägaren ringde och frågade om vi kunde vänta till 1.8. Bara några dagar därefter ringde Tage och sa att nu var huset i Gyllebo ledigt från mitten av augusti.
Den 17 augusti skrev vi på köpekontraktet och fick nycklarna.
Vi hade hittat platsen där vi ville bo.

Nu många år senare tror jag att det var platsen som hittade oss.