Dit kom jag en vecka gammal.. Mamma och hennes systrar sommaren innan jag blev till.

”Platsen där du föddes har betydelse” hade han sagt.
Jag låter mina tankar gå dit. Till mina morföräldrars  småbruk. Dit jag kom en vecka gammal.

Var det då den uppstod, den starka kärleken mellan dem, eller hade något börjat långt tidigare? Det hon i alla fall har fått berättat för sig långt senare är att kvinnan som var hennes mormor stod på trappan när de klev ur taxin. Det var en vecka in i november, redan kallt. Hon själv insvept i en rosa yllefilt som var en present från hennes mors moster Anna.
”Vad har du där” säger kvinnan som är hennes mormor.
”En liten tös” svarar hon som är hennes mor.
”Ja, lycka till då” säger hon som är hennes mormor
 Kunde hon redan då och där känna hur hon omslöts av en kärlek, hur hon välkomnades till jordelivet?

Hon föddes till att leva sina första år omgiven av kärlek  I en liten röd stuga med vit  veranda. Ett rum och kök, finfastu, köksfarstu och skafferi på nervåningen.  Ett rum uppe på vinden.  En lagård för två kor och kalv eller gris, hönshus med 10 – 15 höns,  höloft och loge, vedskjul och utedass. Vatten i en pump på gården, slaskvatten i en hink som fick bäras ut när den blev full. Dit kom hon en vecka gammal. Där skulle hon bo. Kvinnan om fött henne var ung, nyss fyllda sjutton. Där skulle de bo, tillsammans med mormor och morfar och hennes mors fyra yngre syskon.
 Det är bara mormor som är hemma när de kommer. Morfar och äldste bror är på arbetet. De andra i skolan.

Det är varmt i köket, vedspisen värmer fint och hennes mormor har eldat lite extra så det är varmt när den lilla ska skötas. Kaffepannan är på och det finns nybakta  brödkakor. En nybliven mamma måste tas väl om hand så att hon har tillräckligt med mjölk. Den kunskapen fanns hos alla kvinnor och förmedlades vidare från generation till generation.  Men hon den lilla som just kommit in i köket och lirkats fram ur filten ännu sovande hon var den första som fötts på BB på sjukhusets barnbördsavdelning. Hon vet ännu ingenting om att hon fötts i skarven mellan något gammalt och det som skulle bli en ny tid. Att hon är den första som inte föddes hemma. Men hon kommer in i ett hus där väggarna bär på minnet av tidigare födslar, och det är som att själva huset välkomnar henne på ett speciellt sätt, hon som har kommit med en ny tid. Huset bär minnen av hur det var för inte alls länge sen och för hennes mormor väcks minnena till liv av hur det var när hon själv födde. Det var bara nio år sedan den senaste gången och den första gången för bara lite mer än sjutton år sedan den kan hon tydligt plocka fram ur minnet.  Hon kan fortfarande minnas både oron och förväntningarna inför det som skulle hända. Det lilla knytet i hennes famn väcker till liv minnet av hennes eget första barn.  

Men nu sitter hon här med ett litet knyte i famnen. Ett bedårande litet flickebarn, hennes första barnbarn. När hon ser på den lilla så upphör allt annat att finnas till. Hon vet från början att det finns ett speciellt band mellan de två . ”Lilla Pyre” säger hon och det lilla barnet som inte har några ord och inga bilder att tolka livet genom hon känner sig omsluten av värme. Hon öppnar ögonen och ser på kvinnan, i vars famn hon ligger, med ögon som är djupt blå och på samma gång outgrundliga och självklara. Ett litet ögonblick, sen sluter hon dem igen och somnar. Kvinnan som håller henne i sin famn blir stilla, hennes inre fyllt av en märklig närvaro, hon känner att en stor nåd rör vid henne. Hon vet att hon har något viktigt att ge det här barnet. Att hon har en viktig uppgift att fylla i det här barnets liv. Hon tänker att det är Gud som rör vid henne. Som ger henne en gåva och en uppgift på samma gång och hon känner hur en stor tacksamhet uppfyller henne. Hon blir sittande så med det nyfödda barnet sovande i famnen. Hon vet att något märkvärdigt har hänt och hon sitter så tills den som är hennes dotter och mor till den lilla frågar ”Ska inte du också ha en kopp kaffe?”

Vad har hon med sig in i livet, hon som sover i sin mormors famn. Vilka vägar och stigar finns inristade i hennes själ. Vilka band finns redan mellan dem. Känner deras själar igen varandra på ett outgrundligt sätt i den här stunden då allt blev så stilla

Där i sin mormors kök ristar livet sina första spår i det som ska formas till hennes medvetande. Hon lyfts upp med kärleksfulla händer, blir omskött, ammad, får rapa på axeln och kanske ligga kvar i famnen hos sin mor eller sin mormor. Hon minns förstås ingenting av det men långt senare kommer hon att upptäcka att hon fått med sig en gåva, en skatt. Inom sig har hon som en port till det gudomliga. Och hon når den genom minnet av sin mormor. När hon ser sig själv som liten flicka i mormors kök och återupplever den kärlek som fanns mellan dem.

Hon lever sina första år i det huset. Köket är viktigast, det är där livet levs. Hennes mormor och mamma lagar maten på vedspisen, bakar brödet i vedspisen. Bär in vatten i en gul emaljerad hink. Den står på den lilla diskbänken av zinkplåt. På vattenhinkens kant hängde skopan. Den drack man ur och med den östes vatten upp. På golvet nedanför stod slaskhinken. På diskbänken diskade man i en zinkbalja, avlång med handtag på  kortändarna. Diskborsten var av trä med ett runt borsthuvud. Ovanför diskbänken fanns ett skåp för porslin och specerier. Där fanns också en kaffekvarn fastskruvad på väggen. I en skänk fanns linne och lite finporslin. På en hylla på väggen fanns radion. I köket fanns också en kökssoffa där mormor sov. Den drogs ut till natten. På dagen sköts den ihop och man la på ett lock så det blev en sittplats. Det var nästan alltid eld i spisen. Man måste kunna få kaffet varmt. Till natten ställdes en potta fram i hörnet ut mot farstun. Den lilla flickan sov i sin vagn. Hennes mamma i en kökssoffa som stod i rummet. Mammas två yngre systrar sov tillsammans i det som kallades storasängen.  Hennes morfar och morbröderna sov i rummet uppe på vinden. Köket värmdes upp av köksspisen, i rummet och rummet på vinden fans kamin.

När mitt vuxna jag tänker på henne under dessa hennes första år så finns det ingenting som saknas. Hon har allt hon behöver. Och hon har fått med sig en skatt som burit henne genom livet

Nej, hon minns förstås ingenting av det som hände då under hennes allra första tid. Men ändå är det förnimbart.  Hon kan som vuxen förstå det genom att uppleva känslan av trygghet som finns i mormors kök och genom den kärlek hon känner till sin mormor.
Då många år senare då livet också fört henne till en livssituation där tryggheten inte var en självklarhet  och där hon känt sig utanför  och utsatt. Det är på det sättet hon upptäcker skatten hon fick med sig från sina första år.