Jag har gått igenom en låda som stått på vinden. Först i mitt föräldrahem och sen många år tillbaka här hos mig.. Saker som blev kvar när jag flyttade hemifrån. Små minnessaker och skolarbeten från gymnasietiden.
Några anteckningar från svenskan får mig att minnas. Hur jag genom skolan upptäckte litteraturen.
Jag har fått oerhört mycket värdefullt med mig från min uppväxt. Men inte tillgång till litteratur. I mitt barndomshem fanns inga böcker, det lästes inga sagor för oss barn.
Sagor och böcker kom jag i kontakt med genom skolan. Fröken som läste för oss i skolan och skolbiblioteket där vi fick låna böcker en gång i veckan.
Och sen, jag tror det var i 8:an, så började vi läsa litteraturens klassiker på svensklektionerna. Vi hade en antologi med svenska litteraturens klassiker. Jag läste i den utan att vi hade läxa. Och jag minns när jag upptäckte Viktor Rydberg. Det var på sommarlovet. Jag cyklade den dryga milen in till biblioteket i Skövde och lånade allt jag hittade av honom. Jag minns tydligt detta mitt möte med biblioteket. Jag kanske hade varit där innan med skolan. Men det är det här tillfället jag minns.  Det var det gamla biblioteket. Höga hyllor som stod tätt, jag minns det som lite mörkt. Och jag minns lukten av böcker. Inte långt därefter flyttade biblioteket till det nybyggda kulturhuset. Där var det ljust och luftigt. Den där dagen är fortfarande så tydlig för mig nu, mer än 60 år senare.  Hur jag kom hem framåt kvällen och plockade fram mina böcker och började läsa. Singoalla.
Var det en milstolpe för min själ? Något som fanns i ett manus som mitt liv följde utan att jag visste om det?
Det fortsatte så. Våra stora svenska diktare öppnade en dörr i mitt medvetande. Det som Esaias Tegner i sina dikter kallade Det Eviga klingade an i något i mig. I dikterna upptäckte jag en värld bortom det vardagliga. Min tidigaste medvetna kontakt med den större verklighet jag så småningom kommit att förstå att jag är en del av. Och som genom hela mitt liv kommit att bli en viktig del i det jag arbetat med. Förmågan att sträcka sig utanför det fysiskt påtagliga.

När jag tänker tillbaka på vad skolan haft för betydelse i mitt liv så undrar jag också om en sån skola finns idag. För de som är unga nu. För de som inte fått ett intellektuellt intresse med sig hemifrån. För de som kommer från en bakgrund där böcker och kulturella intressen inte är en del.
Jag har haft ett starkt eget driv förstås. Men skolan serverade mig en möjlighet.
Nån del av mig har vetat vart jag ska, följt en väg som inte varit synlig i stunden. Men som syns så tydligt när jag vänder mig om i mitt liv.
Och jag undrar över vad det är som får oss att ta de steg vi tar.
Vad har vi med oss när vi kommer till Jorden? Vad går genom släktleden.? Fullbordar jag något som de som gått före påbörjat?
Alldeles säkert har jag haft med mig en karta in i livet. En osynlig kompass har säkerligen lett mina steg.
Men jag känner också en stor tacksamhet mot det samhälle som gett mig möjligheten att utveckla det jag hade med mig.