Jag låter mina tankar gå till rösten jag börjat uppfatta sen jag fick flintyxan i min hand första gången.
”Som jag sa till dig tidigare så har alla dina erfarenheter haft betydelse för det som nu är din uppgift, säger den. Både de som du kunnat glädjas åt och de som gjort ont. Du levde många år med en smärta inom dig, men det var en del av din väg att den skulle omvandlas, att den skulle fördjupa din möjlighet att förstå livet. Att förstå mer om vem du är och den verklighet som ligger bakom din tid på jorden. De svåra relationerna har också lärt dig om kärleken. Fast på ett annat sätt. Och för dig var de en del av vägen, av det som formade dig.
Din son var den som hade störst betydelse för dig när det gällde att möta det svåra för att förstå det.”

 Jo, hon minns det tydligt. Hur den där resan in i henne själv hade börjat.
En dag när hon själv hunnit bli mamma sitter hon trött och håglös och ser sin tvåårige son som springer över golvet. Han har ett skratt som bubblar ur honom. En glädje över att finnas till och springa fram över golvet
Där börjar en insikt om att hon själv gått in i sitt vuxenliv som en som bar ett gråtande barn inom sig. Ett barn vars gråt då och då tränger ut i hennes yttre verklighet och ställer till problem för henne. Blandar sig i det som är hennes Nu.
Ett sånt skratt hade jag också en gång, tänker hon. Vad har det blivit av det? Vart har det tagit vägen?

 Det är då hon börjar leta efter sitt försvunna skratt som hon kommer fram till en mur i sig själv. Där hon både står utanför och bankar och ligger hopkrupen där bakom och gråter. Hon vet att hon måste bli ett med henne där bakom muren, att det är i hennes övergivna gråt som skrattet ligger undangömt.
 Med både tålamod och ilska lyssnar hon till vad gråten handlar om. Hon växlar mellan att vilja omfamna och att vilja slänga ut det gråtande barnet.
 ”Förstår du inte att din gråt därinne i din håla hindrar mig från att skratta här ute i verkligheten, att du hindrar mig i det som är mitt liv här och nu” kan hon fräsa åt henne. Andra dagar vill hon bara omfamna henne och trösta henne. Lyssna till vad det är som gjort henne så ledsen.

”En gång hade jag också ett skratt” säger flickan bakom muren.
”Vad var det som hände” säger jag därutanför.

Vad det var som hände då när hennes skratt, glädje och tillit blev till gråt, rädsla och otrygghet kan hon inte riktigt minnas.

 

Liksom hon inte minns så mycket av vad som hände under de första åren, utan mestadels förstår genom senare iakttagelser så kan hon inte heller minnas förändringen. Då tilliten gick förlorad.
 Hon flyttade från mormor. Till en ny familjesituation, när hennes föräldrar gift sig och där nya syskon kom till.

Vartefter som åren går och hon lyssnar på och tröstar det gråtande barnet så blir gråten svagare, den stör inte lika mycket därute i hennes Nu.  Men bilden av det gråtande barnet är en del av henne själv.
 Tills en dag. Många år efter att resan in i henne själv hade börjat.

Det är frigörande dans med Berit på kursgården. Eller egentligen som Berit själv uttryckte det när hon bokade in kursen ”en blandning mellan frigörande dans och gudinnekurs” Kvinnan dansar. Den var ett återkommande inslag under många år, veckan efter midsommar, onsdag kväll till söndag eftermiddag.
 Vi började med en tidig kvällsmat för att sen ha ett kvällspass med presentation och ett kort danspass. Vi är många, 15 kursdeltagare + mig och Berit. Vi blir en stor cirkel som fyller rummet där vi sitter på golvet. Efter en kort introduktion ber Berit oss att sätta oss två och två mitt emot varandra. Det är ojämnt antal kursdeltagare så det finns plats för mig att vara med.  Vi sitter blundande på golvet mitt emot varandra. När Berit efter en stund ber oss öppna ögonen ger hon oss instruktionen att ta ögonkontakt med varandra och att sen överlämna en gåva till varann.
 Jag som inte deltog på riktigt samma villkor som övriga kursdeltagare brukade i såna sammanhang alltid håll mig själv lite i bakgrunden och låta övriga komma fram först.  Kvinnan som sitter mitt emot mig är vacker på ett stillsamt sätt, något yngre än jag själv. Hon har mörkblont uppsatt hår och hon ser på mig med vänliga blå ögon. Hon ser mig rakt i ögonen, utan tvekan. Hon överlämnar till mig ett strå med smultron.  Jag ger henne ett leende. Vi fortsätter att se på varandra. När alla i cirkeln har överlämnat gåvorna till varandra uppmanas vi att i paret berätta för varann om våra upplevelser.
”Märkligt att du gav mig ett strå med smultron” säger jag. 
”Det är för mig en association till min mormor som var en mycket viktig person för mig. När jag var hos henne brukade jag plocka smultron i vägkanten och trä upp dem på ett strå.”
”Det vara bara självklart att det var det jag skulle ge dig” svarar hon. Jag vet inte varför. Men det var självklart. Det bara fanns där.”

Sen ett kort danspass innan det är dags för kvällste och slut för idag.

Inför Berits kurser hade jag alltid förberett så mycket som möjligt så att jag också skulle kunna vara med och dansa. ”Kvinnan dansar” var en av sommarens höjdpunkter. Men mitt första ansvar var att laga mat till kursen och att tillhandahålla det som i övrigt behövdes för att allt skulle fungera. 
Kursdeltagarna hjälper till med att plocka fram frukost, att duka och sätta in i diskmaskinen efter måltiderna, flytta bord och stolar och sopa golvet innan varje danspass. En liten insats för var och en men som ändå för mig innebär en avlastning på kanske en timme om dagen i mina långa arbetsdagar.
Jag kan inte delta i hela kursen, jag måste välja vad jag ska vara med på och vad jag ska välja bort.
 Förmiddagens pass om gudinnehistoria var jag med på förra året så det kan jag hoppa över och istället vara med och dansa på eftermiddagen. Då tar vi lasagnen till lunch idag när jag har hela förmiddagen i köket, så hinner jag baka en omgång limpor till kvällsmaten också.  Potatis och purjolöksoppan förbereder jag medan övriga har ledig tid efter lunchen. 
När det är dags att börja dansa igen 15.30 är jag klar att vara med. Kommer springande när de andra redan är på väg att sätta igång. Men det gör inget. Berit accepterar att jag går in och ut i det som sker. Jag söker kontakt med henne när jag kommer innanför dörren och om det någon gång är ett känsligt läge så visar hon det med en handrörelse och jag drar mig tillbaka. Alla i gruppen är införstådda med att jag kommer och går och att det är okej.
 Berit drar upp musiken. Jag känner motstånd i kroppen, musiken får inte riktigt tag i mig.  Som alltid pratar Berit lite då och då. ”Låt kroppen bestämma. Det finns inget rätt eller fel. Låt din kropp uttrycka det som den vill uttrycka och berätta. Och om inget särskilt händer så fortsätta bara röra på dig ändå. Om du blir trött så rör dig lite långsammare, men fortsätt röra på dig. Låt hela tiden fötterna vara i rörelse.  Känn efter om det är nån speciell del av kroppen som vill nåt. Och låt hela tiden fötterna vara i rörelse. Om du känner dig spänd nån stans i kroppen så dansa med den spända kroppsdelen, dansa med spänningen och liksom massera den inifrån.”
  Jag rör mig med motstånd, musiken får inte  tag i mig. Min ena axel är stel och spänd.  Jag låter den bli ännu mer spänd för att riktigt känna den, jag låter den röra sig mjukt för att mjuka upp den inifrån. Jag tänker att spänningarna i min kropp kommer från det trauma jag bär med mig från min barndom då jag känt mig utsatt. Jag vill tränga igenom spänningen, gå in i den och bli av med den. Men det är som stopp så jag blir stilla där mitt i den pulserande musiken. Jag blir bara stående stilla och lyssnar till det som händer i min kropp. Jag står lite i utkanten av gruppen, lite åt sidan nära dörren. Jag står alldeles stilla och min tanke, mitt sinne förväntar sig att höra gråt där inifrån. En övergiven olycklig gråt. Jag står stilla och väntar på den.
Då händer något, och det är inte gråten som kommer. Det är en insikt som kommer. Jag har trott att jag hade en olycklig barndom, men det är inte helt sant. Där bakom fanns något annat. Bakom henne som står där och gråter sin övergivna gråt så fanns en annan.  Insikten fyller mig med en stillhet, och en vetskap fyller hela min kropp. Jag blir verkligen stilla där i all rörelse omkring mig. Med en insikt som fyller hela mig med en tacksamhet till den lilla flicka som finns där. Hon som under alla dessa år bevarat den här vetskapen till dess att jag var redo att ta emot den. Insikten att jag hade en lycklig barndom. Bakom den lilla flickan med sin övergivna gråt fanns en annan. Hon som fått med sig en skatt. En kärlek som gör att hon når in i djupet av sitt eget väsen och kan känna kontakt med sitt gudomliga ursprung. Som en port till det gudomlig. När hon står där i sin stillhet på dansgolvet ser hon det så tydligt inom sig. Den lilla flickan och mormor där i köket en gång för länge sen.
Och hon, som står där på dansgolvet, vet att hon nu fått något som förändrar hennes syn på sig själv. Hon ser för sig hur hon går där barfota på den lilla grusvägen och tittar efter smultron i vägkanten, plockar dem och trär upp dem på strået av timotej som hon har i handen. När strået är fullt går hon hem och visar mormor som häller upp en liten skvätt grädde i en kopp som hon kan äta tillsammans med smultronen.

Sen släpper motståndet i kroppen och den följer musiken i en rörelse som sträcker sig utanför hennes fysiska kropp och liksom utvidgar henne.   Den utgår från nånstans i djupet av hennes väsen och sträcker sig utanför hennes fysiska kropp, den fyller varje cell i hennes väsen och hon blir dansen som dansar henne. Hon följer med i den häftiga musiken som sen övergår till ett lugnare lågmält luftigt tempo för att till slut bli stillhet. Efteråt ligger alla på golvet. Berit uppmanar oss att ligga kvar och integrera upplevelsen. Trots att det är vad jag helst skulle vilja så reser jag mig upp för att gå in till köket och göra färdigt kvällsmaten.
Det är så villkoret för mitt deltagande ser ut. Och jag har fått mer av det här danspasset än jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag är trött men fylld av en djup känsla av tillfredställelse när jag står vid spisen och rör i soppgrytan.