Berättelser från min glänta

  En 6 000 år gammal båt   Samma år 1948 som jag föddes i en liten by vid Billingens fot i Västergötland gjordes ett intressant arkeologiskt fynd nära det som senare skulle bli Min Plats i Livet. På platsen pågick då upptagning av torv. I samband med det hittades en del föremål som gjorde att arkeologer från Lund kallades in för en större utgrävning. I det som då var en torvmosse hittades en båt av en urholkad ekstam. En 6 000 år gammal båt, helt intakt när den grävdes fram. Skyddad av den syrefria miljön i torvmossen. Jag låter min tanke, eller vad det nu kan vara, föreställa sig känslan av att stå där inför den här båten. Veta att ingen mänsklig hand rört vid den på 6 000 år. Och veta att den då var någons farkost. Vad kan den berätta för den som kan röra vid den. Med sina händer. Med sina ögon. Eller med sin förmåga att uppfatta subtil energi.   Vilka spår av dåtid fanns kvar Vilken information, vilken Berättelse färdas genom tid och rum. Då, när ...

  Platsen talar till mig   Det började med en känsla av att platsen talade till mig, utan att jag förstod mer än just det: Platsen talade till mig. Det började nån gång efter att Bengt dött. Det kom så gradvis att jag inte riktigt vet när det började Det fanns där som en aning. Som något som smugit sig in i mitt medvetande . Jag blev medveten om det genom att jag började tala till det.   Vad var det som gjorde att jag uppfattade det som fanns där? Var det viskningar i träden, var det mina steg som uppfattade jordens röst? Jag vet inte. Det bara fanns där som något som blev mer och mer tydligt varefter som jag började kommunicera med det. Det var något med hur jag varseblev små händelser som fick mig att förstå att det fanns något mer där. Jag la märke till att något hände i mig på ett speciellt sätt. Som den där gången när jag går ut på morgonen för att se var veden som ska komma under dagen ska stå. Jag hör en trana ropa. Jag sträcker armarna mot himlen, det sker li...

Var det vi som hittade platsen eller platsen som hittade oss?   Visst var det märkligt hur vi hittade hit. Till den här platsen. Eller var det kanske platsen som hittade oss? Jag hade en ledig eftermiddag och tittade in hos några vänner från Lund som också hamnat här på Österlen. Jag visste att de skulle flytta från sin hyrda bostad. Tänkte att den kanske skulle kunna fungera som övergångsbostad för oss, mig och Bengt, till dess att vi hittade det där som vi ville köpa. Vi hade träffats knappt ett år tidigare och nu visste vi att vi vill hitta en plats där vi kunde leva tillsammans. - Jag vet ett ställe som nog skulle kunna passa er, säger P-A. Det är en avstyckad bondgård. 3 tunnland mark, mest äng och en liten remsa skog.                                           ...

   Längst bak på ängen. Där som kvällssolen dröjer sig kvar som längst .     I den Vision jag har för stället jag fått att förvalta ingår att marken ska användas.   Jag själv kan inte använda mer än vad jag gör. Stället behöver fler som tar hand om en bit på ett sätt så att de själva får något tillbaka av det. Det är det som börjar hända nu. Eller det är nu det börjar bli synligt. För händelserna har förstås börjat för länge sen. På olika ställen. Så när tiden är rätt löper trådarna samman. En dag för några år sen kom ett mail från en man som håller på att bygga ett tinyhouse. Vi kallar honom G Han vet ännu inte var han ska ställa det. Undrar om det kan vara möjligt här. Några mail senare så sitter vi mitt emot varandra vid mitt köksbord och bekantar oss med varann. Och varandras tankar om sånt som kan röra sig om en plats där man bor och hur man lever sitt liv. En dag i september för lite mer än ett år sen kommer huset rullande ut ur skogen, draget a...

  På en stråle av Ljus Många av mina viktigaste insikter om Livet och Döden har jag fått genom de djur som kommit till familjer. Jag har därför kommit att betrakta dem som mina lärare.   I vissa fall genom själva deras väsen och i andra fall genom specifika händelser. En händelse som påverkat mig djupt var förra hunden Corinas död. Hon var en trefärgad collie, hon liksom Nora, och hon var bonusdottern Sannas hund som blivit kvar här när Sanna flyttade ur boet. Och såklart var hon min hund också. En viktig omständighet i mitt liv är att några av de människor som står mitt hjärta allra närmast finns på andra sidan jordklotet, i Argentina. Där bor min son och mina två barnbarn. Jag kan inte ändra på den omständigheten, men jag kan bestämma hur jag vill förhålla mig till den: Att öva mig i att överbrygga fysiskt avstånd och att färdas utanför tid och rum har därför blivit viktigt för mig. Under en av mina resor till   Argentina hände något som på djupet visade mig att de...

 Visionen Under lång tid har en Vision funnits hos mig om att den plats jag fått att förvaltaska ska vara en plats för Omställning. En plats som är en del i att skapa ett bättre samhälle. Där vi steg för steg lär oss att leva utifrån vad Jorden tillåter. Och nu håller något på att ske. Nu börjar det som funnits som fragment i mina tankar att formas till något som manifesteras här ute i den yttre verkligheten. Som pusselbitar som visar sig och kan läggas på plats. Jag ser det så tydligt när jag kommer från skogen och vi stannar till där längst upp på backen, Gammelhunden och jag. Det var här jag satt då den där gången. Med en annan hund som följeslagare. Längst upp på backen där kvällssolen dröjer sig kvar till sist. Längst upp på backen där överblicken över hela stället är som bäst. Längst upp på backen, den plats som också är något mer. Den plats där trollsländorna håller till. Den plats där Bengt och jag brukade lägga oss i gräset i den sista kvällssolen. Är det platsen fö...