Inlägg

Bild
Min mormor. Hon som varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Som funnits där så långt tillbaka som jag kan minnas. Och som fortfarande finns så starkt hos mig långt efter att hon lämnat Jordelivet. Som så tydligt finns i det större sammanhang mitt liv är en del av. Fotografiet är taget i början av 70-talet. I det som var hennes gamla kök. Så som det sett ut sen min morfar renoverade det gamla ödehuset 1933. I bakgrunden skymtar min moster Signe. Hon som var född i huset och blev kvar där med sin son. Hon står och diskar vid diskbänken av zink, Men det ser ut som att den gamla zinkbaljan bytts ut mot en i plast. Jag vet inte om hon fortfarande använder en diskborste med träskaft. Men jag tror det. Jag minns hur en sån diskborste brukade hänga på en krok vid diskbänken. Fortfarande när det här fotot togs har vattnet burits in, i en gul emaljerad hink, från pumpen på gården.  Det använda diskvattnet kommer att hällas i slaskhinken som står på golvet. Kanske står Signe och di...
Bild
  …….Eller var det kanske inte ett vägskäl utan snarare så att vägen tog en annan riktning och att något nytt väntade bortom kröken. En del skiljelinjer blir synliga först långt efteråt. Ett sånt vägskäl i Livet ser jag nu när jag, under genomgång av lådor från vinden, läser breven från Lisa, hon som var min bästa vän under några år.   Jag låter mina tankar gå till den vänskapen. En resa ner genom lagren i mig själv. Till skoltiden igen. Jag gick i 9:an, hon i 7:an när vi träffades. Jag kan inte minnas exakt hur. Bara att vi snabbt blev bästisar efter att vi träffats. Hon hade långt blont hår och var väldigt söt trots ett mellanrum mellan framtänderna. Som hon själv var väldigt störd av- Så fort vi kom hem från skolan ringde en av oss till den andra. Mamma undrade varför vi behövde ringa när vi just träffats i skolan. Men det behövde vi. Måste utbyta tankar om allt som skett. Vi tog in varandra i våra liv helt enkelt. Och var den viktigaste personen för varandra. Vi var j...
Bild
  Jag har gått igenom en låda som stått på vinden. Först i mitt föräldrahem och sen många år tillbaka här hos mig.. Saker som blev kvar när jag flyttade hemifrån. Små minnessaker och skolarbeten från gymnasietiden. Några anteckningar från svenskan får mig att minnas. Hur jag genom skolan upptäckte litteraturen. Jag har fått oerhört mycket värdefullt med mig från min uppväxt. Men inte tillgång till litteratur. I mitt barndomshem fanns inga böcker, det lästes inga sagor för oss barn. Sagor och böcker kom jag i kontakt med genom skolan. Fröken som läste för oss i skolan och skolbiblioteket där vi fick låna böcker en gång i veckan. Och sen, jag tror det var i 8:an, så började vi läsa litteraturens klassiker på svensklektionerna. Vi hade en antologi med svenska litteraturens klassiker. Jag läste i den utan att vi hade läxa. Och jag minns när jag upptäckte Viktor Rydberg. Det var på sommarlovet. Jag cyklade den dryga milen in till biblioteket i Skövde och lånade allt jag hittade av h...
Bild
  Jag låter mina tankar gå till rösten jag börjat uppfatta sen jag fick flintyxan i min hand första gången. ”Som jag sa till dig tidigare så har alla dina erfarenheter haft betydelse för det som nu är din uppgift, säger den. Både de som du kunnat glädjas åt och de som gjort ont. Du levde många år med en smärta inom dig, men det var en del av din väg att den skulle omvandlas, att den skulle fördjupa din möjlighet att förstå livet. Att förstå mer om vem du är och den verklighet som ligger bakom din tid på jorden. De svåra relationerna har också lärt dig om kärleken. Fast på ett annat sätt. Och för dig var de en del av vägen, av det som formade dig. Din son var den som hade störst betydelse för dig när det gällde att möta det svåra för att förstå det.”   Jo, hon minns det tydligt. Hur den där resan in i henne själv hade börjat. En dag när hon själv hunnit bli mamma sitter hon trött och håglös och ser sin tvåårige son som springer över golvet. Han har ett skratt som bubblar ...
Bild
  Dit kom jag en vecka gammal.. Mamma och hennes systrar sommaren innan jag blev till. ”Platsen där du föddes har betydelse” hade han sagt. Jag låter mina tankar gå dit. Till mina morföräldrars   småbruk. Dit jag kom en vecka gammal. Var det då den uppstod, den starka kärleken mellan dem, eller hade något börjat långt tidigare? Det hon i alla fall har fått berättat för sig långt senare är att kvinnan som var hennes mormor stod på trappan när de klev ur taxin. Det var en vecka in i november, redan kallt. Hon själv insvept i en rosa yllefilt som var en present från hennes mors moster Anna. ”Vad har du där” säger kvinnan som är hennes mormor. ”En liten tös” svarar hon som är hennes mor. ”Ja, lycka till då” säger hon som är hennes mormor   Kunde hon redan då och där känna hur hon omslöts av en kärlek, hur hon välkomnades till jordelivet? Hon föddes till att leva sina första år omgiven av kärlek   I en liten röd stuga med vit   veranda. Ett rum och kök, fi...
Bild
 De säger att de kallat på mig Den berättelse jag påbörjade i vintras avbröts av att det blev dags för min gamla hund Nora att lämna jordelivet. Det blev en tid som styrdes av min önskan att finnas där för henne under denna hennes allra sista tid här. Ett stycke in i april, när vitsipporna blommade som vackrast och häggen var på väg att slå ut, lämnade hon det jordiska. Vi begravde henne på en bädd av boklöv från den plats där vi brukade promenera och vi täckte hennes kropp med vitsippor innan vi överlämnade henne till Moder Jord.   Sen tog odlingssäsongen över min tid och mitt engagemang. Nu när det mesta av skörden är bärgad och omhändertagen vill jag fortsätta med den berättelse   jag påbörjat:   En morgon händer något som binder samman händelser och tankefragment kring min relation till platsen.   Jag sitter med mitt frukostte när jag hör en mening i huvudet. - Varför har ni kallat på mig? Och en röst som svarar. - Du har alltid varit på väg hit. - ...
Bild
                                            ”Här på den här platsen har det bott människor sen stenåldern” säger dåvarande ägaren Tage när vi första gången kommer hit för att se på stället. ”Den här har jag hittat i marken  härutanför” säger han och tar fram en flintyxa. Händelsen gör vid det tillfället inget särskilt intryck på mig. Den gången var det mötet med platsen som fyllde mitt medvetande. Men den fastnade ändå i minnet så att jag, när vårt projekt Genom Tid och Rum närmade sig, tog kontakt med en av Tages döttrar för att be om att få låna yxan. När hon kom med den var jag upptagen med att laga lunch till den kurs som var här då. Jag tog emot den, gick in i köket igen, tänkte lägga den åt sidan så länge. Men mitt på köksgolvet blev jag stående stilla. Yxan i min hand kallade på min uppmärksamhet. Jag kände   en sån tyngd från den att den manade mig att stanna...